Internetionalisering

För några dagar sedan satt jag som åhörare på Debate On - ett mycket spännande och underhållande initiativ! “Debate On är en verbal debattkamp mellan två vältaliga debattörer som har helt olika åsikter inom ett givet ämne.”

Den första duellen rörde mikrobloggar - “Twitter – Egotripp eller PR-blaj?”. Nikke Lindqvist och Brit Stakston möttes på scenen och det talades om företag som Twittrar. Två läger:

Nikke: “Min ståndpunkt kommer att vara att företagstwittrarna bör hålla sig borta medan Brit talar för dem.”

I sakfrågan håller jag med Brit. Jag har har inga som helst problem att “företag” följer mig på Twitter / Bloggy. Tvärt om tycker jag att det är mycket positivt att vissa företag visar sitt intresse och har förstått innebörden av “mikrokommunikation”.

I duellen lade jag dock min röst på Nikke. Helt enkelt på grund av en mer relevant retorik.

Brit byggde stora delar av sina argument kring “trivaliteten”. Hon skriver i sin blogg på JMW Kommunikation:

“Nikke argumenterade förstås för att det är personer man vill följa och hur viktig den personliga relationen är. Jag slängde då in mina bruna argument. Bajset. Med bajstwittrandet ville jag gestalta hur trivialt och privat det personliga twittrandet är.” (Bild från Brits blogginlägg)

Jag tycker att vi missar är en viktig poäng här - nämligen att det finns en stor skillnad i att vara PERSONLIG och att vara PRIVAT.

Den Personliga Twittraren delger tankar, länkar, information och insikter som intresserar och engagerar just honom/henne. Med en personling vinkel. Med en kommentar. Med en tillförd insikt. Eller helt enkelt bara på sitt sätt.

Den Privata Twittraren använder kanalen på ett annat vis. Här står privata aktiviteter och umgängen i centrum. Personen väljer att exponera delar av sitt liv - i mikroformat.

Vad är då intressant?

Själv väljer jag (www.twitter.com/judithw) att följa Den Personliga Twittraren. Människor som till största delen levererar “privata flöden” åker ofta ut ur min “Following-profile-lista” - helt enkelt för att det inte intresserar mig i det här sammanhanget. Men vi är alla olika!

& när det kommer till företagen?

Jag anser att företag kan finnas på Twitter i något av följande två former:

1. Företaget finns representerat via företagsnamnet och logga.
2. Via en företagsrepresentant - som i det egna namnet även talar för företaget och dess åsikter. En Personlig representant.
3. Via en företagsrepresentant - som i det egna namnet även talar för företaget och dess åsikter. En Privat representant.

Jag menar att företagens utmaning i mikrolandskapet handlar om att bygga relationer och visa sitt engagemang - oavsett om man väljer punkt ett eller två ovan. Utmaningen i att nå ut till kund (och icke-kund). Men att även lyssna och skapa dialog. Att leverera någon form av mervärde.

& i och med att vi stryker punkt tre ovan - blir problematik kring “trivial information” inte lika aktuell.

Tips via Mjukvara-Rudolf via Bloggliv. Faktiskt ganska (mycket) kul!

En intressant form av social förvirring råder & som grundar sig i att den tidigare så tydliga gränsen för “privat” och professionell” befinner sig i skakning. De sociala mediernas brutala framfart - tillika transprens - har orsakat jordskrev.

För att förklara vad vad jag menar måste jag först måla upp ett händelseförlopp.

Fas 1: Ett gäng web-fanatiker och sociala-media-älskare kommunicerar via mikroblogg. Öppen dialog men samtidigt avskärmad från resen av världen vilket skapar en känsla av trygghet i ombonat “vardagsrum”. Bara likasinnade hittar hit & resten har ännu inte hört talas om fenomenet (& har de det så uppstår troligtvis problematiken att hitta hit  -”J - AJ - J -KU -. COM !?”). Man utökar det samlade flödet  till att innefatta delande av bilder, blogg-rss:er, rekommenderade artiklar mm. Man vågar visar lite mer av oss själv för var dag som går. Man blottar sig lite mer, steg för steg. Nya mikrobloggar testas - man följs åt över nätet & man behåller den upparbetade kulturen. Man befinner sig  fortfarande i ett gemensamt vardagsrum.

Fas 2: Det blir trendigt. På tapeten. Britny Spears och Acne Jeans gör det. Det skrivs om det i media. & är man trendig så måste man hänga med. & gillar man att följa trendiga människor så måste man ju också finnas där…. Fenomenet accelererar och plötsligt har simskolan fått en herrans massa nya kandidater - men  “simborgarmärket” & “baddaren” finns det inte tid för . Man måste direkt sikta på guldet.

Fas Total: Visst snurrar det fort och visst kan det kännas svårt att skilja på äpplen och päron. På bröstsim och på ryggsim. För fas-1-arna har vardagsrummet förvandlats till offentlighet. Den skyddade dialogen har helt plötsligt lyfts upp till ytan. & för fas-2-arna måste förståelse för kultur, norm och “regler” snappas upp illa kvickt.

Så nu badar vi tillsammans och visst är det spännande. Men reglarna i sociala medier förändras och vi tvingas att snabbt ta ställning till hur vi ska hantera flödet av kanaler. Vad ska vi “dölja” och vad ska vi lyfta fram. Vem vill vi vara på nätet - eller rättare sagt, vilken bild av oss själva vill vi förmedla?

Med luddiga “normer” är det inte konstigt att förvirring uppstår kring gränsdragande, engagemang och identitet. Men vem har sagt att livet som 8-åring, iklädd baddräkt, skulle vara enkelt…..

Min rekommendation? Tja, jag tycker att man kan se och tackla microbloggandet lite mer så här:

“First the Web, then email, then instant messaging and SMS all helped speed up the world we live in. Twitter made that rapid communication public and easier than ever for machines to mine for connections. Just as Facebook will never be Twitter because of the lack of clear access it offers outsiders to social data, so too does Twitter have its own limitations. A service called Status.net will launch in May that could overcome some of Twitter’s limitations and make a significant impact on the world we work in…….“

Läs mer om “Open Source microblogging platform for businesses” i Read Write Web - Status.net Could Point to the Future of Business Intelligence. Mycket läsvärd post - tack Mr E för tipset.

Bild - Flickr CC