Digitaliseringen – en definition

Antalet sätt att definiera digitaliseringen är minst sagt många. Men att det handlar om teknik och förändring är de flesta överens om.

Ursprungligen handlade begreppet digitalisering om att omvandla analogt material till digitalt, exempelvis att överföra bilder (gjorda av papper) eller filmer (gjorda av, hmmm, plast?) till ettor och nollor. I dag används ordet digitalisering i ett betydligt bredare sammanhang. Det handlar om kommunikation mellan människor, så kallad informations- och kommunikationsteknik (IKT). Men också om att digitaliseringen är en av de faktorer som förändrar hela samhället. Digitaliseringen vänder upp och ner på så mycket – ja, den omdefinierar till och med vilka vi är som människor och vår roll på jorden!

En av många definitioner kommer från Digitaliseringskommissionen (2016):

”Vi befinner os s mitt i utvecklingen från ett industrisamhälle till ett digitalt samhälle. Digitaliseringen innebär att de saker som vi redan gör kan göras på nya, digitala sätt och framförallt att helt nya saker är möjliga att göra”

När jag föreläser brukar jag själv dela upp digitaliseringen i tre beståndsdelar vilket jag hoppas gör detta komplexa ämne något lättare att greppa. Nämligen; teknik, människa och samhälle.

Tekniken ger upphov till nya innovationer och problemlösningar – men det krävs också människor som använder tekniken för att en förändring ska äga rum. Och när tillräckligt många människor använder en teknik som också förändrar deras beteenden och förväntningar, påverkas hela samhället. Den tekniska utvecklingen och dess möjligheter styr – tillsammans med våra val och preferenser – utvecklingen.

Låt oss kika lite närmare på den mittersta bollen – människan – som vi ofta glömmer i våra beskrivningar av digitaliseringen. Och jag gör det genom ett exempel från min egen barndom. Ni som på något sätt var i kontakt med barn- och ungdomskultur i slutet av 1990-talet har säkert inte missat tamagotchin. Kanske ägde du en egen och var lika fäst vid den som jag, denna lilla japanska elektroniska leksak som krävde att vi gav den uppmärksamhet (i form av att trycka på knappar) för att den skulle överleva. Via en lågupplöst (!) skärm följde och uppfostrade vi våra digitala djur, gav dem mat, lekte med dem och spolade i den digitala toaletten efter att de uträttat sina behov. Vi gillade att se våra små tamagotchis utvecklas, öppnade i smyg locket till skolbänken för att med jämna mellanrum titta till dem även under lektionstid (till många lärares frustration). Men vad var det egentligen som gjorde denna pryl så omåttligt populär? Logiskt? Lätt att förutse? Knappast. Ibland är den teknik som vi tar till oss mindre självklar och slumpen spelar en stor roll som i exemplet med tamagotchin. Den blev en världssuccé och här i Sverige knep den åt sig den åtråvärda titeln ”årets julklapp”.

Ett annat exempel är våra smarta telefoner. Apples iPhone (som lanserades år 2007 i USA och ett år senare i Sverige) var så pass enkel att använda att den snabbt hamnade i var hens hand. Och när vi väl har vant oss vid en teknik som förbättrar och förändrar våra liv, har vi svårt att tänka oss att gå tillbaka till hur det var innan. Visst hade spelet Snake sin charm, men få skulle nog vilja återvända till en stelbent Nokia 3310…

I dag tar vi för givet att all världens musik finns tillgänglig via tjänster som Spotify. Att vi med ett klick kan swisha över pengar till varandra och att vi enkelt når alla våra nätverk via Facebook och LinkedIn. De tjänster vi väljer att använda är sådana som ”bara funkar” och vi blir enormt frustrerade om de inte gör det. Som ifall det krånglar att deklarera över nätet eller om det strular när vi ska ställa våra barn i kö till förskoleklass. Kort och gott, i dag ställer vi helt nya krav på det samhälle vi lever i och de företag vi väljer att vara kund hos.

Våra samlade beteenden, förväntningar och preferenser påverkar hur samhället, den tredje komponenten i modellen, digitaliseras. För dem som inte hänger med i svängarna kan det bli jobbigt. När majoriteten av oss väljer att betala med kort minskar kontanter i betydelse. När allt fler väljer att kontakta en läkare via mobilen minskar efterfrågan på den traditionella vårdcentralen och så vidare. I slutändan blir tekniken inte längre valbar. Vi kan välja bort smartphone och Facebook, men när samhället ställer nya krav på oss blir det svårare att ducka. Man klarar sig inte utan BankID som ett sätt att verifiera sin identitet. När ”internet har gått från att vara vår viktigaste infrastruktur till att bli infrastrukturen för all annan infrastruktur” är det många som upplever att digitaliseringen springer ifrån dem.

När samhället är i förändring väcks en massa nya frågor, stora som små; Är min egen relation till mobilen sund? Om robotar och artificiell intelligens ersätter människor på arbetsmarknaden, ska då tekniken betala arbetsgivaravgift? Och framför allt, vad sjutton ska vi göra hela dagarna och hur ska vi hitta en ny mening i vardagen? Hur mycket information får Facebook, Google och andra aktörer lagra om mig och dra nytta av i sina affärsmodeller?

Inte sällan är det etiska och moraliska dimensioner som väcks – där teknikens landvinningar får vägas mot priset vi får betala.

Texten är delvis hämtad från boken Digital Panik – Få koll på läget! som jag gav ut i slutet av 2018.

/ Judith Wolst – Entreprenör, digital strateg och föreläsare

 

 

Bilder: Unsplash by Andy Kelly & Jacob Ufkes

Leave a Reply

Your email address will not be published.