Konferens-transparens. Tankar kring en baksida.

Efter två dagar fulla av föreläsningar och webb-relaterade samtal med spännande människor, är den framför allt ordet inspiration jag tar med mig hem från Webbdagarna 2011. Sociala medier – fantastiska relationsbyggande verktyg. Men det är IRL och med mobilen på ljudlös i fickan som relationen blomstrar. Eller tar fart – polletten trillar ner – avataren får ett ansikte. Vi ger varandra en kram, ett leende, en fråga. Eller så viker vi av till höger för att slippa möta varandras blickar.

IRL “tvingas” vi till en typ av konfrontation som inte uppstår på nätet. IRL kan vi inte koppla ifrån i de fall vi upplever situationen som obekväm. IRL är vi “100% människor” som rodnar vid obekväma frågor, tvekar inför en konfrontation och inte kan dölja skrattet åt våra egna skämt. 

Tillbaks till Webbdagarna 2011. Tack för all inspiration! Dock gnager sig ytterligare en känsla fast. Irritation. Irritation på ett sätt som aldrig tidigare har drabbat mig på detta sätt.

Negativa kommentarer i backchannel. Tankar kring konferens-transparensens baksida.

Twitter – ett fantastiskt verktyg. Med en inbyggd logik som innebär att tyckandet blir till synes friktionslöst. Det är väldigt enkelt att trycka ut en #webbdagarna-kommentar i en mörk sal. Lika lätt att uttala samma kommentar över ett lunch-samtal? Eller öga mot öga framföra sin åsikt direkt till den talare man kritiserar? Knappast.

Min irritation grundar sig uttalanden likt dem nedan. Nödvändiga? Konstruktiva? Värdeskapande?

Tyckandet i en backchannel får lätt fötter och blir kollektivt. En negativitet som planterar sig i andra åskådares medvetanden.

Jag eftersöker fasen en ökad generositet i det digitala surret kopplat till den talare som står på scenen i ögonblicket. Vem sjutton darrar inte på rösten av att stå inför tusen personer och försöka briljera (?!) – när detta dessutom inte tillhör personens ordinarie arbetsuppgifter. Ganska få talare på listan kan klassas som “professionella talare” utan arbetar som webbansvariga, m-chefer eller affärsutvecklare. Just detta gör “casen” verklighetsförankrade. Inte framföranden perfekta. Detta kombinerat med konsult-talarnas presentationer (“best practice” & “så här har andra gjort”) anser jag skapar en bredd i ett program.

Som besökare tycker jag att man har ett ansvar i hur man nyttjar en konferens gemensamma digitala rum. Frihet så klart! Men inte utan ansvar. Nästa gång hoppas jag på färre icke-konstruktiva realtids-attacker mot talare som ej ges chansen att bemöta kritiken. Ens knappt identifiera dess avsändare.

End of irraitation.

Tillägg 22.57: Jardenberg skriver inom samma tema, Du sitter inte längre på läktaren bara för att du inte stå på scenen

Kommentarer
23 kommentarer till “Konferens-transparens. Tankar kring en baksida.”
  1. deeped says:

    1. Jag var på väg till tåget :) Annars hade jag gärna stannat och pratat mer :)
    2. Tänkte på det själv och försökte att hålla mig från det negativa. Det var oerhört lite refererande i år på Twitter och väldigt lite interaktion utan mer recension. Undrar varför: börjar folk bli konferenströtta?

    Gillar postningen. Food for thoughts.

  2. Nils says:

    Håller helt med, offentligt tyckande kommer alltid med ansvar.

  3. Nilla Selsmo says:

    Håller absolout med dig, Judith! Det är klart att alla inte kan vara lika proffsiga presentatörer som Elaine Bergqvist som inledde konferensen. Jag är imponerad av alla ‘vanliga’ webbmänniskor som vågar ställa sig på scenen och berätta sina stories trots att de nagelfars online redan under tiden de kör sin presentation. Efterlyser fler digitala applåder och färre digitala burop!

    Nilla Selsmo

  4. Sara says:

    Bra! Håller med (och försöker tänka på det själv när jag twittrar även om det ibland har kommit med negativa saker)!

    Åsikter, recensioner eller att inte hålla med talaren är en sak. Att kritisera folks utseende, röst eller beteende är bara fult.

  5. Tack för dem orden Judith! Även om jag inte befann mig på webbdagarna så anser jag fortfarande att den sociala dialogen bäst sker IRL. Med ett tangentbord framför händerna kan vem som helst bli “King Kong” men när man träffas på riktigt så uppstår den “riktiga” kemin.

    Mycket bra inlägg!
    Stefan

  6. Mycket relevant! Vad tror du om att börja kalla individer, som beter sig på det sätt du beskriver, för Twittertroll?

  7. Aaaamen! Tycker generellt mitt twitterflöde har en mer arrogant och högmodig ton än tidigare. Eftersöker lite mer ödmjukhet och påminner om att vi faktiskt kan lära av varandra om vi lyssnar på varandra. =)

  8. Jag kan ärligt säga att det jag var allra mest nervös för var inte att tala framför hundratals branschkunniga – utan för att läsa reaktionerna på Twitter i efterhand. En särskilt flitig twittrare fann dessutom självhävdelse i att yxandet ju gjordes “som en del i jobbet”. Vet inte hur bekväm jag skulle vara som kund över att samarbeta med någon som har så nära till att döma ut andra..

  9. Jag håller med dig Judith! Dissar från mörkret är precis som du påpekar vare sig konstruktivt eller värdeskapande.
    Men ditt inlägg fick mig samtidigt att fundera på om vi verkligen ska efterlysa fler digitala applåder och ryggdunkar? Jag tror tex. inte att halleluja-stämningen som präglade Twitter för bara ett år sedan är att föredra, om vi ser förändring som gemensamt övergripande mål.
    Vi som missionerar mest utanför kyrkan vet hur hårt livet på fältet är.. Jag vill gärna ha mycket mera pisk när vi sparrar! ;)

  10. Jag håller också med dig, och har tänkt på detta “fenomen” sedan Next Event (http://www.ronnestam.com/nextevent/). Där var det ren och skär mobbing på Twitterflödet mot en av talarna. Jag frågar mig hur många av de som sågar på Twitter skulle våga göra detsamma när de har personen i fråga framför sig.

    Dessutom hedrar det dig Judith att du har suddat ut twitternicken ovan.

  11. Elisabeth says:

    Det är ju alltid lättare att kritisera andra, en helt annan sak att själv ställa sig i talarstolen. Ditt inlägg innehåller många olika aspekter .Jag funderar en hel del över twittrandets för och nackdelar.

  12. Arne says:

    Tack Judith. Mycket bra.

  13. Judith says:

    Stort tack för alla era kommentarer!

  14. Henrik Ahlen says:

    Välformulerat Judith! Och Stefan Hyttfors har också en poäng. Jag har länge upplevt att allt för mycket av Twitterflödet består av antingen ytligt ryggdunkande där man ständigt bekräftar varandra, (inte minst i bubblan), eller sådan ytlig kritik som du beskriver.
    Ingen av dessa beteenden skapar något värde att tala om. Tänk om flera istället försökte skriva personliga analyser och konstruktiv kritik?

  15. Ulf Seijmer says:

    Bra sammanfattat (du besparade mig även tiden att skriva en bloggpost i ämnet). Jag tänker så här: det jag kan säga till någon offline det passar online. Det jag inte kan stå för face to face offline, det undviker jag online. Och att skriva under alias bara för att jag inte vågar stå för åsikter, det undviker jag. Online och offline är närmre än man tror. I mångt och mycket gäller samma sociala koder.

  16. Sent omsider kommer min kommentar… Jag har lagt märke till samma sak och tycker att det är tråkigt när det blir så negativ stämning i ett Twitter-flöde. Det räcker ju ofta med att någon börjar, sen är det svårt att hitta något positivt alls.

    Jag har funderat om inte konferensupplägget också har ett finger med i spelet här, dvs traditionell konferens med sittning jämfört med unconference med flera parallella spår. Jag har iaf inte sett samma tendenser på de unconferenser jag varit på. Där är det lätt att byta spår om man inte gillar talaren eller ämnet. Inte bara lätt – du uppmuntras till det. Och eftersom alla deltar på ett annat sätt kommer du närmare den som talar, för i nästa session kan det ju vara du. För mig så ger det en mer positiv stämning, för om jag inte gillar något så går jag istället och letar upp något jag gillar. På en traditionell konferens “sitter man fast” även om man inte gillar det som sägs. Det är (eller verkar vara) lätt att bli frustrerad och rastlös, och istället knappra loss på telefonen aningens för lättvindigt.

    Tack för bra inlägg!

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] andra bra om Webbdagarna: Thejennie har skrivit två bra inlägg och en slutrapport. Judith Wolst skriver väldigt bra om hur till och med webbentusiasterna har lätt för att dissa folk. Deep Edition Digital pr […]

  2. […] “Som besökare tycker jag att man har ett ansvar i hur man nyttjar en konferens gemensamma digitala rum. Frihet så klart! Men inte utan ansvar» skrev hon i ett inlägg. […]

  3. Tors Tips says:

    […] Konferens-transparens. Tankar kring en baksida. – Judith sätter fingret på en viktig aspekt i sociala medier. I ett bredare perspektiv är det lätt att se hur kritik och sarkasm ofta får fötter, i regel beroende på vem som yttrar sig, inte om det som sägs är sakligt, riktigt, förtjänat osv. Personligen tror jag detta handlar om en kollektiv ovana av transparens och synlighet i kombination med vår vilja att följa auktoriteter. […]

  4. […] Konferens-transparens. Tankar kring en bak­sida. | judithwolst.se- Tänkvärt av Judith om att det digi­tala avstån­det gör att vi lät­tare uttryc­ker saker vi inte skulle uttryckt ana­logt. Det blir ett slags “prata om” och inte “prata med”, trots att foru­met är sådant att per­so­nen vi pra­tar om kom­mer att höra det. Jag tror att vi behö­ver tänka mer på att “prata med” helt enkelt. Ta till exem­pel twee­ten om ICA:s dra­ging. Tänk vad sim­pelt om per­so­nen istäl­let gjort en @-mention på tala­ren och givit kon­struk­tiv kri­tik “@xxx din drag­ning hade gett mig mer om yyy”. […]

  5. […] trenden med att negga på andras teman, tracka ner på någon som ger ut en bok i ämnet eller snacka skit om föreläsare som står uppe på scen känns som ett Twitter jag inte känner igen och framförallt inte vill […]



Lämna en kommentar