I mitt och lördagsfrukostens helgbläddrande fastnar jag för en krogrecension skriven av Björn af Kleen. Det är F12:s nya salong som sätts under luppen & en känsla av ombonad trivsel förmedlas:
“Vi äter i siffor i turkos sammet. Ovanpå bordet står gulliga porslinshundar. Mönstertapeten har rönnbärsmotiv. Mattan är tjock och släktporträtten sitter huller och buller.. (…) Vi talar om det ombonade slags rysch och plysch som bäddade in dödsskräcken och dekadensen hemma hos Fanny och Alexander. Flera krögare har flirtat med temat – men ingen har lyckats nå ett så vackert och trivsamt och på samma gång lekfullt och ironiskt resultat som Melker Andersson.”
Givetvis vill jag efter en så här fin inramning kuta iväg till F12 och sjunka ner i turkosa soffor. Men nu till det intressanta som jag finner några rader ner:
“Ju mer genomskinlig samtiden blir, ju mer mikrobloggar och kameror och dagens outfit, destor större tycks behovet av skumt upplysta och vadderade vardagsrumspastischer vara. Salongen är samtidens peruk – ett sätt att skyla stanken i den transparenta vardagen”.
Trots att Björn väljer knyta samman utvecklingen i det mindre smickrande ordet “stank”, ler jag åt orden och bli lite smått förälskad i jämförelsen. Jag misstänker att Björn kan ha rätt i det han skriver. De skandinaviskt stilrena barernas tid är förbi. Nu är det plysch 2.0 som är på tapeten!
Artikel: Metro Stockholm 27 februari 2009, “Vackert och bahagligt”.
